Australien och Goda Hoppsudden. Invånarne på detta halfklot och i länderna mellan vändkretsarna förlora sålunda kanske ett af de härligaste, ehuru för våra ögon så vanliga skådespel i verlden — löfsprickningen hos ett bladlöst träd. Likväl kunna de säga, att vi dyrt betala för detta nöje, genom att under så många månader hafva landet betäckt med endast nakna skeletter. Detta är alltför sant, men våra sinnen få sålunda en liflig känsla för vårens utsökt vackra grönska, hvilken deras ögon aldrig kunna erfara, som lefva mellan vändkretsarne och hela året om äro mättade med dessa glödande luftstrecks prunkande alster. De flesta härvarande träd uppnå icke någon betydande storlek, med undantag af några Eucalyptus-träd; men dessa växa höga och temligen raka och stå väl åtskilda. Barken hos somliga Eucalypter affaller årligen eller hänger ned i långa flikar, som svänga för vinden och gifva skogarne ett ödsligt och ostädadt utseende. Jag kan icke föreställa mig en i alla afseenden fullständigare motsats, än emellan Valdivias och Chiloes skogar samt Australiens.
Vid solnedgången gick en skara af tjugu infödingar förbi, såsom vanligt bärande hvardera en knippa spjut och andra vapen. Då vi gåfvo en yngling, som gick i spetsen, en riksdaler, stannade de gerna och kastade sina spjut för mitt nöje. De voro alla delvis klädda och några kunde tala litet engelska. Deras ansigten voro godlynta och behagliga, och de tycktes vara långt ifrån så ytterligt förnedrade varelser, som de vanligtvis hafva blifvit framstälda. De äro beundransvärda i sina egna färdigheter. En mössa, som blifvit uppsatt på fyratiofem alnars afstånd, genomborrade de med ett spjut, hvilket afslungades med kastkäppen med samma hastighet som pilen från en öfvad bågskytts båge. De visa en högst förvånande skarpsinnighet i att uppspåra djur eller menniskor, och jag hörde talas om åtskilliga af deras anmärkningar, som vittnade om stor klyftighet. Likväl vilja de icke odla marken eller bygga hus och blifva bofasta, eller göra sig mödan att valla en fårhjord, om den gifves dem. De tyckas mig på det hela taget stå några få grader högre på hyfsningens skala än eldsländarne.
Det är mycket egendomligt, att sålunda midt ibland ett hyfsadt folk se oförargliga vildar vandra omkring, som icke veta hvar de skola sofva om natten och hvilka vinna sitt uppehälle genom att jaga i skogarne. Allt eftersom den hvite mannen trängt framåt, har han utbredt sig öfver det land, som tillhör åtskilliga stammar. Ehuru dessa sålunda äro omhvärfda af ett och samma folk, bibehålla de likväl sina gamla stamåtskilnader och bekriga stundom hvarandra. I en sammandrabbning, som nyligen egde rum, valde de begge stridande parterna, eget nog, midten af staden Bathurst till
