Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/404

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
396[kap. xix.
australien.

rättfärdigade detta fruktansvärda namn. Viken borde egentligen kallas en flodmynning, ty den emottager vid sin inre ända floden Derwents vatten. Nära mynningen finnas några vidsträckta basaltplatåer; men högre upp blir landet bergigt och betäckes med en gles skog. De nedre delarne af de höjder, som omgifva viken, äro röjda från skog och de ljusgula sädesfälten samt de mörkgröna potatesåkrarne sågo mycket frodiga ut. Sent om qvällen ankrade vi i den beqväma, lilla hamnen, på hvars stränder Tasmanias hufvudstad står. Staden sjelf förefaller vid första anblicken underlägsen Sidney, och liknar mer en landsortstad. Den ligger vid foten af det 3,200 fot höga Wellingtons-berget, som icke har någon synnerlig skönhet; men härifrån får staden en god vattentillgång. Rundt omkring hamnen ligga några vackra magasiner och på ena sidan ett litet fäste. Då man kommer från de spanska kolonierna, der man användt sådan praktfull omsorg på befästningarne, tycktes försvarsmedlen i dessa kolonier mycket obetydliga. Då man jemför denna stad med Sidney, förvånades jag mest öfver fåtaligheten af stora hus, vare sig färdigbygda eller under bygnad. Hobart Town hade vid 1835 års folkräkning 13,826 invånare och hela Van Diemens land 36,505.

Alla infödingarne hafva blifvit flyttade till en ö i Bass sund, så att Van Diemens land åtnjuter den stora fördelen att vara qvitt all infödd befolkning. Denna mycket grymma åtgärd tyckes hafva varit alldeles oundviklig, såsom det enda medlet att göra slut på en fruktansvärd rad af röfverier, mordbrand och mord, hvilka begingos af de svarta, och hvilka förr eller senare skulle hafva slutat med deras fullkomliga undergång. Jag fruktar dock, att det icke kan betviflas, att detta onda och dess följder uppkommit genom några af våra landsmäns vanhedrande uppförande. Trettio år äro en kort period för att förvisa de sista infödingarne från sin födelseö — och denna ö så stor som Irland. Brefvexlingen angående detta ämne, som egde rum emellan regeringen hemma och den i Van Diemens land, är af stort intresse. Ehuru en mängd infödingar grepos och skötos i de skärmytslingar, som med afbrott pågingo under några år, så tycktes ingenting hafva fullt öfvertygat dem om vår öfverväldigande makt, förr än hela ön år 1830 stäldes under krigslagen och hela befolkningen genom en kungörelse anbefaldes att vara behjelplig vid ett stort försök att bemäktiga sig hela rasen. Den plan, som man antog, liknade nästan den, som följes vid de stora jagtpartierna i Indien. En kedja bildades, som räckte öfver hela ön, i afsigt att drifva vildarne i ett slags cul-de-sac på Tasmans halfö. Försöket misslyckades, emedan infödingarne en natt smögo sig genom linierna, sedan de