fastbundit sina hundar. Detta är långt ifrån att vara förvånande, då man betänker deras öfvade sinnen och det sätt, hvarpå de vanligen smyga sig efter vilda djur. Man har försäkrat mig, att de kunna dölja sig på nästan bara marken, på ett sätt, som man knappast kan föreställa sig förr än man sett det; deras mörka kroppar kunna lätt förblandas med de svarta stubbar, som äro spridda öfver hela landet. Jag hörde talas om ett försök emellan några engelsmän och en inföding, hvilken skulle stå på sidan af en bar kulle, så att han var helt och hållet i sigte. Om engelsmännen tillslöto sina ögon en knapp minut, så hukade han sig ned och de voro icke i stånd att skilja honom från de omgifvande stubbarne. Men för att återvända till jagten. Då infödingarne förstodo betydelsen af detta slags krig, blefvo de förfärligt uppskrämda, ty de märkte genast de hvites makt och antal. Kort efteråt infann sig en liten hop af tretton personer, tillhörande två stammar och öfverlemnade sig i förtviflan, emedan de insågo sitt försvarslösa tillstånd. Sedermera förmåddes alla de öfriga till ett liknande steg genom mr. Robinsons oförfärade bemödanden, en verksam och välvillig man, som utan fruktan ensam besökte de fiendtligaste infödingarne. De förflyttades derefter till en ö, der föda och kläder anskaffades dem. Grefve Strzelecki säger, att »vid deras öfverflyttning år 1835 uppgick infödingarnes antal till 210. År 1842, eller sju år senare, räknade de endast femtiofyra individer; och medan alla familjer i det inre af Nya Södra Wales, som ännu icke blifvit besmittade af beröringen med de hvita, hafva fullt med barn, hade de som bodde på Flinders ö under åtta år endast vunnit en tillväxt af fjorton!»
Beagle stannade här i tio dagar, hvarunder jag gjorde åtskilliga små, angenäma Utflygter, hufvudsakligen i ändamål att undersöka den närmaste traktens geologiska bygnad. De vigtigaste punkterna bestå först i några stora fossilförande lager, som tillhöra den Devoniska eller Stenkolsformationen; vidare i bevis på en i senare tider inträffad liten höjning af landet; och slutligen i en enstaka och ytlig fläck af gulaktig kalksten eller travertin, som innehåller talrika bladaftryck, jemte nu icke lefvande landsnäckor. Det är icke osannolikt, att detta enda lilla stenbrott innesluter den enda qvarstående urkunden om växtligheten på Van Diemens land under en förgången tidpunkt.
Klimatet är här fuktigare än i Nya Södra Wales och följaktligen är landet äfven bördigare. Åkerbruket är blomstrande; de odlade fälten ha ett godt utseende och trädgårdarne öfverflöda på frodiga växter och fruktträd. Några landtgårdar, som lågo på afskilda ställen, hade ett mycket trefligt utseende. Växtligheten
