bergen. Casuarinan, ett träd, som är snarlikt en vanlig tall finnes dock här i större mängd och Eucalyptus något fåtaligare. På de öppna ställena funnos många grästräd, en växt som till utseendet har någon likhet med palmen; men i stället för att ofvantill prydas af en krans med ståtliga blad, har den endast en tufva af mycket grofva, gräslika strån. Den allmänna, ljusgröna färgen hos buskar och andra växter tycktes, sedd på afstånd, lofva bördighet; men en enda vandring var tillräcklig att förskringra en sådan föreställning, och den, hvilken tänker som jag, önskar säkert aldrig mer behöfva sätta sin fot i ett så otrefligt land.
En dag följde jag med kapten Fitz Roy till Skalliga Hufvudet, hvilket ställe omtalats af så många seglare, och der somliga inbillade sig se koraller, andra åter förstenade träd, stående i den ställning, i hvilken de hade växt. Enligt min åsigt hafva bäddarne bildats genom att vinden hopblåst en af afrundade koraller och snäckor bestående fin sand, under hvilken process trädgrenar och rötter inhöljdes jemte en mängd landsnäckor. Det hela blef derefter af genomsipprande kalkhaltigt vatten förvandladt till en fast massa, hvarvid de cylindriska håligheter, som lemnats af det multnande trädet, äfven fyldes af en hård, stalaktitartad sten. Genom luftens inverkan bortvittra nu de mjukare delarne och följaktligen framskjuta afgjutningarne af trädens rötter och grenar öfver ytan, och likna på ett högst förvillande sätt stubbarne i en död skogsdunge.
En talrik stam af infödingar, kallade de hvita kakadumännen, besökte nybygget just när vi voro der. Vi förmådde genom skänker af några byttor ris och socker dessa vildar, äfvensom de af en stam, som har sitt tillhåll vid Kung Georgs Sund, att hålla en »corrobery» eller stor danstillställning. Så snart det blef mörkt, upptändes små eldar och männen började göra sin toalett, hvilken bestod deri, att de målade sig med hvita fläckar och streck. Så snart allt var färdigt, tändes stora eldar, rundt omkring hvilka qvinnor och barn samlade sig som åskådare. Kakadu- och Kung Georgsmännen bildade två särskilta partier och dansade vanligen emot hvarandra. Dansen bestod deri, att de sprungo antingen åt sidorna eller i rad ut på ett öppet ställe och stampade mot marken med stor kraft, då de marscherade tillsamman. Deras tunga fotsteg åtföljdes af ett slags grymtning, samt dermed att de slogo tillsamman sina klubbor och spjut, äfvensom af åtskilliga andra åtbörder, såsom att de utsträckte armarne och vredo på kroppen. Det var ett mycket rått, barbariskt uppträde och enligt våra föreställningar, utan något slags mening; men vi sågo, att de svarta qvinnorna och barnen betraktade det med största nöje. Måhända förestälde dessa danser ursprungligen handlingar, såsom krig och segrar. Det
