sig. I somliga skrefvor och hål funnos vackra gröna och på annat vis färgade fiskar, likasom många zoofyters former och färger voro beundransvärda. Man må ursäktas, om man blir entusiastisk vid anblicken af den oändliga mångfald af organiska varelser, hvaraf tropikernas på lif så rika haf öfverflödar. Likväl måste jag tillstå, att jag anser de naturforskare, som i välkända ordalag hafva beskrifvit de med tusen skönheter beklädda underhafsgrottorna, hafva begagnat sig af ett temligen yppigt språk.
Den 6 april. — Jag åtföljde kapten Fitz Roy till en ö längst inne i lagunen. Farleden var ytterst krokig och slingrade sig genom fält af fingreniga koraller. Vi sågo åtskilliga sköldpaddor och två båtar höllo då på att fånga dylika. Vattnet var så klart och grundt, att fastän en sköldpadda i början snabt dykar ur sigte, kunna hennes förföljare likväl snart hinna henne i en kanot eller båt under segel. En karl, som står redo i fören, störtar sig i detta ögonblick genom vattnet på sköldpaddans rygg, hvarefter han med båda händerna håller sig fast vid hennes halsskal och bortföres af djuret, till dess det blir utmattadt och tages i båten. Det var en mycket intressant jagt, då man sålunda såg de begge båtarne korsa hvarandras väg och karlarne kasta sig hufvudstupa i vattnet för att söka gripa sitt byte. Kapten Moresby har sagt mig, att infödingarne på Chagos-öarne i Stilla hafvet genom ett rysligt förfarande taga skalet från ryggen på den lefvande sköldpaddan. ”Det betäckes med glödande kol, hvarigenom det yttre skalet kröker sig uppåt, hvarefter det lösbändes med en knif och innan det kallnar, pressas mellan bräder. Efter detta grymma förfarande, får djuret återgå till sitt ursprungliga element, der efter en viss tid ett nytt skal bildas. Detta är likväl för tunt för att duga till någonting och djuret tyckes alltid vara svagt och sjukligt.”
När vi framkommo till slutet af lagunen, gingo vi öfver en smal holme och funno en väldig bränning bryta sig på vindsidan. Jag kan knappast förklara orsaken, men enligt min åsigt ligger det mycken storhet i anblicken af dessa lagunöars yttre stränder. Det ligger en enkelhet i den en förmur liknande stranden, med dess kant af gröna buskar och höga kokospalmer, i den döda korallklippans fasta yta, som här och der är beströdd med stora, lösa block och i randen af skummande bränningar, som i en båge bryta sig åt ömse håll. Hafvet, som kastar sina böljor öfver det breda refvet, tyckes en allsmäktig, oöfvervinnelig fiende, och likväl se vi att det motstås och till och med besegras af medel, hvilka i början förefalla oss som ytterst svaga och otillräckliga. Icke som hafvet skonar korallklippan; tvärtom tala de stora stycken, som ligga spridda öfver refvet och hopade på stranden, hvarifrån
