skall tillika framlägga mina åsigter[1] om deras bildning. Nästan alla resande, som seglat öfver Stilla hafvet, hafva uttryckt sin obegränsade förvåning öfver lagun-öarne eller, såsom jag allt framgent skall kalla dem med deras indiska namn, atollerna, och hafva försökt gifva en förklaring angående dem. Redan så långt tillbaka som år 1605 utropade med fullt skäl Pyrard de Laval: ”Det är ett under att skåda, hvar och en af dessa atoller rundt omkring omgifven af en stor stenbank, utan att mensklig konstfärdighet dervid bidragit”. Bifogade träsnitt öfver Pingstön i Stilla hafvet, taget ur kapten Beecheys förträffliga resebeskrifning, gifver endast en svag föreställning om en atolls egendomliga utseende. Den är en af de minsta och har sina små holmar förenade till en
ring. Hafvets omätliga utsträckning, bränningens raseri, i motsats till landets obetydliga höjd och den spegelklara ytan hos det ljusgröna vattnet inom lagunen, kan man svårligen föreställa sig, utan att hafva sett det.
De äldste resande förestälde sig, att de korallbildande djuren, ledda af sin instinkt, bygde upp sina stora kretsar, för att skaffa sig skydd i de inre delarne; men detta är så långt ifrån att vara verkliga förhållandet, att de stora korallarter, på hvilkas tillväxt på de blottstälda yttre stränderna refvets hela tillvaro beror, icke kunna lefva inom lagunen, der andra fingreniga arter trifvas. Dessutom skulle man, enligt detta antagande, föreställa sig, att flera arter af olika slägten och familjer skulle förena sig for ett och samma ändamål; och man kan i hela naturen icke finna något exempel på en sådan förening. Den allmännast antagna teorien är, att atollerna hvila på undervattenskratrar; men när vi
- ↑ Dessa föredrogos först inför Geologiska Sällskapet i maj 1837 och hafva sedan utförligare framstälts i ett särskilt arbete ”Structure and Distribution of Coral Reefs”. (Om korallrefvens bygnad och utbredning).
