i besittning af densamma, en tid af endast 25 år, säges utförseln af socker hafva stigit sjutiofemfaldt. En vigtig orsak till dess välmåga är vägarnes förträffliga skick. På den närbelägna Isle de Bourbon, som qvarstår under franska styrelsen, äro vägarne ännu i samma eländiga skick, som de voro här för några få år sedan. Ehuru de här bosatte fransmännen i hög grad måste hafva vunnit på sitt lands tilltagande välmåga, är dock den engelska styrelsen långt ifrån omtyckt.
Den 3 maj. — Om qvällen inbjöd förste landtmätaren, den för sin undersökning af Panama-näset så väl bekante kapten Lloyd, mr. Stokes och mig till sitt landthus, hvilket ligger vid kanten af Wilheimsslätterna och omkring en mil från hamnen. Vi stannade i två dagar på detta behagliga ställe, som ligger nära 800 fot öfver hafvet, der luften följaktligen var sval och frisk, och der öfverallt funnos angenäma promenader. Tätt invid hade en stor skölgång blifvit urgräfd till ett djup af omkring 500 fot genom de långsluttande lavaströmmar, hvilka hafva flutit från midtelplatån.
Den 5 maj. — Kapten Lloyd förde oss till Rivière Noire, som ligger en half mil söder ut, på det att jag måtte få undersöka några lyftade korallklippor. Vi foro mellan täcka trädgårdar och vackra fält af sockerrör, som växte bland väldiga lavablock. Vägarne innefattades af mimosa-häckar och vid många hus voro mango-alléer. Några vyer, der de spetsiga bergen och de odlade landtgårdarne samtidigt voro i sigte, bildade utmärkt vackra taflor. Vi frestades jemt att utropa: »Huru angenämt skulle det icke vara, att tillbringa sitt lif i sådana fridfulla boningar»! Kapten Lloyd egde en elefant och han skickade den halfva vägen med oss, på det att vi måtte få nöjet af en ridt på äkta indiskt vis. Det, som härvid mest förvånade mig, var djurets nästan ljudlösa steg. Denne elefant är för närvarande den ende, som finnes på ön, men det påstods, att man skulle anskaffa flera.
Den 9 maj. — Vi seglade från Port-Louis, och sedan vi i förbifarten lagt till vid Goda-Hopps-udden, anlände vi den 8 juli utanför St. Helena. Denna ö, hvars afskräckande utseende så ofta blifvit beskrifvet, stiger tvärbrant ur hafvet likt ett väldigt, svart fäste. Invid staden fylla små fästen och kanoner hvarje öppning i den skrofliga klippan, liksom för att fullborda naturens försvarsverk. Staden med sina prydliga hus, emellan hvilka här och der uppsticker ett träd, sträcker sig upp för en jemn och smal dal. När man nalkas ankarplatsen, mötes man af en anslående anblick; ett oregelbundet slott högt upp på toppen af en kulle, omgifvet af några få spridda tallar, hvilka djerft aftecknade sig mot himmeln.
