Påföljande dagen blef jag inqvarterad ett stenkast från Napoleons graf[1]. Det var en förträfflig plats, midt på ön, hvarifrån jag kunde göra utfärder åt alla håll. Under de fyra dagar, som jag stannade här, vandrade jag öfver ön från morgon till qväll och undersökte dess geologiska historia. Min bostad låg på en höjd af omkring 2,000 fot. Här var vädret kallt och blåsigt med ständiga regnskurar och tidtals var hela trakten inhöljd i täta moln.
Vid kusten är den skrofliga lavan alldeles bar, men på de mellersta och högre trakterna hafva de fältspatrika bergarterna genom sin förvittring bildat en lerig jordmån, hvilken är färgad af många lysande färger i breda band, der han icke är betäckt af växter. Under denna årstid frambringar landet, fuktadt af ständiga regnskurar, ett ovanligt bjertgrönt bete, som småningom aftager allt lägre ned och slutligen försvinner. På 16:e breddgraden och på den obetydliga höjden af 1,500 fot är det öfverraskande att skåda en växtlighet, som eger ett afgjordt engelskt skaplynne. Kullarne krönas med oregelbundna planteringar af den vanliga tallen, och de sluttande sidorna äro tätt beströdda med snår af ginst, öfverhöljda med dess ljusgula blommor. Tårpilar äro vanliga vid bäckarnes stränder och häckarne bestå af björnbärsbuskar med deras välkända frukt. När vi besinna att antalet af växter, som nu finnas på ön, går till 746 och att af dessa endast femtiotvå äro inhemska arter, medan de öfriga blifvit införda från andra länder och de flesta af dem från England, så inse vi orsaken till florans engelska skaplynne. Många af dessa engelska växter tyckas trifvas bättre än i sitt hemland. Några från motsatta delen af Australien lyckas äfven utmärkt väl. De många inflyttade arterna måste hafva utrotat åtskilliga af de infödda och det är blott på de högsta och brantaste åsarne, som den inhemska floran nu är förherskande.
Landskapets engelska eller snarare Wales-artade skaplynne, ökas ytterligare af de talrika landtgårdarne och de små hvita husen, af hvilka somliga ligga gömda i bottnen af de djupaste dalarne och andra högt på topparne af de höga bergen. Några utsigter äro anslående, såsom den vid sir W. Dovetons hus, der den djerfva spets, som kallas Lot, synes öfver en mörk tallskog, med den södra kustens röda, af vatten anfrätta berg till bakgrund. Då man skådar ön från en höjd, är mängden af vägar och fästen den första omständighet, som tilldrager sig uppmärksamheten; och om man
- ↑ Det är farligt, att ens omnämna denna graf efter alla de volymer af vältalighet, som blifvit uttömda öfver detta ämne. En af nyare tiders resande har inom tolf rader belastat den stackars lilla ön med följande titlar: Den är en graf, en grift, en pyramid, en kyrkogård, en katakomb, en sarkofag, en minaret och en mausolé!
