St. Helena väcker vår vetgirighet, emedan hon är belägen så långt från något fastland, midt i ett stort haf och eger en egendomlig flora. De, fastän nu utdöda, åtta landsnäckorna, jemte en ännu lefvande Succinea äro arter, som icke finnas annorstädes. En engelsk Helix skall likväl vara vanlig här, och då hafva hennes ägg sannolikt blifvit hitförda med några af de många införda växterna. Äfven hafva sexton arter hafssnäckor blifvit samlade på kusten, af hvilka, så vidt man vet, sju äro inskränkta till denna ö. Fåglar och insekter[1] äro, såsom man kunde vänta, mycket fåtaliga; och jag tror att alla fåglar blifvit införda på de senare åren. Rapphöns och fasaner äro temligen allmänna, och ön är för mycket engelsk, för att icke vara underkastad stränga jagtlagar. Man berättade mig orättvisare offer för sådana stadganden, än jag någonsin hörde talas om i England. De fattiga brukade förr bränna en växt, som växer på kustklipporna och sälja sodan, som erhölls ur askan; men en sträng befallning utfärdades, som förbjöd detta, och som skäl anfördes, att rapphönsen behöfde någonting att häcka i!
Under mina vandringar gick jag mer än en gång öfver den af djupa dalar begränsade gräsbevuxna slätt, hvarpå Longwood står.
- ↑ Bland dessa få insekter fann jag till min förvåning en liten Aphodius och en Oryctes, båda ytterst allmänna under spillning. När ön upptäcktes, egde den helt visst icke något däggdjur, undantagande kanhända en råtta. Det är derföre en svårlöst fråga, huruvida dessa på spillning lefvande insekter sedan tillfälligtvis blifvit införda eller hvad de förut lefde på, i fall de äro infödda. På La Plata flodens stränder, der de vackra gräsmattorna rikligen gödas af de stora boskapshjordarna, söker man förgäfves efter de många arter af i spillning lefvande skalbaggar, som så ymnigt finnas i Europa. Jag fann endast en Oryctes (de europeiska arterna lefva vanligtvis på förmultnade växtämnen) och två arter af Phanæus allmänna på sådana ställen. På motsatta sidan af Cordilleran, i Chiloe, är en annan Phanæus ytterst allmän och nedgräfver spillningen i stora bollar under jorden. Skäl finnes för det antagandet, att slägtet Phanæus före boskaps införande gjorde tjenst som renhållningshjon åt menniskan. I Europa äro de skalbaggar, hvilka lefva af ämnen, som redan bidragit till andra och större djurs uppehälle, så talrika, att de måste uppgå till vida mer än hundra olika arter. Då man beräknar detta och varseblir hvilken mängd dylika födoämnen gå förlorade på La Platas slätter, trodde jag mig se ett fall, der menniskan rubbat den kedja, förmedelst hvilken så många djur äro hoplänkade i sitt hemland. I Van Diemens Land fann jag dock fyra arter Onthophogus, två Aphodier och en af ett tredje slägte mycket allmänna under kospillning; likväl hade hornboskap blifvit införd endast för trettiotre år sedan. Förut voro kängurun och några, andra små djur de enda fyrfota djuren och deras spillning är af helt annan beskaffenhet, än deras af menniskan införda efterföljares. I England äro de flesta spillningsätande skalbaggarne begränsade till sin matlust; det vill säga de bero icke af hvilket däggdjur som helst för sitt uppehälle. Derföre är den förändring i lefnadsvanor, som inträffat i Van Diemens Land, i hög grad märkvärdig.
