hals. Detta hände nära ett kors, som blifvit upprest till en åminnelse af ett föregående mord.
Första natten sofvo vi i ett enstaka, litet landthus, och der upptäckte jag snart, att jag egde två eller tre ting, isynnerhet en fickkompass, hvilka väckte utomordentlig förvåning. Öfverallt bad man att få se min kompass, och att jag med dess tillhjelp och en karta skulle utpeka åtskilliga ställens läge, hvarvid det väckte den lifligaste förundran, att jag, som var en fullkomlig främling i trakten, skulle kunna känna vägen (ty väderstreck och väg äro detsamma i detta slättland) till ställen, der jag aldrig varit. På ett ställe skickade en ung qvinna, som låg sjuk till sängs, och bad mig enträget komma och visa sig kompassen. Om deras förvåning var stor, så var min ännu större, att finna en sådan okunnighet bland personer, som egde hornboskap i tusental och vidsträckta ”estancias”. Den kan endast förklaras af den omständigheten, att denna aflägsna del af landet sällan besökes af utlänningar. Man frågade mig om det var jorden eller solen som rörde sig; om det var varmare eller kallare i norr; hvar Spanien låg och många andra dylika saker. De flesta invånarne hade en dunkel föreställning om att England, London och Nord-Amerika voro olika namn för samma ställe; men de bättre underrättade visste säkert att London och Nord-Amerika voro olika länder, men lågo tätt bredvid hvarandra och att England var en stor stad i London! Jag hade med mig några tändstickor af det slaget, som antändas genom att man biter i dem; och man ansåg det så underbart, att en person kunde få eld med tänderna, att det var vanligt att kalla tillsamman hela familjen för att få se det. Jag blef en gång erbjuden en dollar för en enda tändsticka. Många funderingar väckte det i byn Las Minas, att jag om morgnarne tvättade mig i ansigtet. En af de bättre handlandena frågade mig mycket noga angående ett så besynnerligt bruk och likaledes hvarför vi om bord på fartyget hade skägg; ty han hade hört af min vägvisare, att så var fallet. Han betraktade mig med mycken misstänksamhet. Kanske hade han hört om tvagningar inom den mohammedanska religionen; och då han visste att jag var en kättare, kom han sannolikt till den slutsatsen, att alla kättare voro turkar. Det är vedertagen sed i detta land, att begära nattqvarter i första bästa hus. Den förvåning, som kompassen väckte och mina öfriga taskspelarkonster voro på sätt och vis fördelaktiga, då jag dermed och med de långa historier min vägvisare berättade om huru jag slog sönder stenar, kunde skilja giftiga ormar från oskadliga, samlade insekter o. s. v. betalade dem för deras gästfrihet. Jag skrifver såsom om jag hade
