befunnit mig bland mellersta Afrikas invånare; Banda Oriental kan icke gerna känna sig smickradt af jemförelsen, men sådana voro mina känslor vid den tiden.
Påföljande dagen redo vi till byn Las Minas. Landet var något bergigare, men eljest af enahanda utseende. En inbyggare på Pampas skulle tvifvelsutan hafva ansett det vara ett verkligt alplandskap. Det är så glest befolkadt, att vi knapt mötte en enda person på hela dagen. Las Minas är ännu obetydligare än Maldonado. Den är belägen på en liten slätt och omgifven af låga bergkullar. Byn har den vanliga regelbundna formen, och hade med sin hvitmålade kyrka i midten ett rätt täckt utseende. De ytterst liggande husen reste sig från slätten, som enstaka punkter utan att omgifvas af trädgårdar eller gårdar. Det är vanligen fallet i detta land och alla hus hafva till följe deraf ett otrefligt utseende. Öfver natten stannade vi i en ”pulperia” eller krog. Under aftonens lopp inkom en hop ”gauchos” för att dricka och röka cigarrer. Deras utseende var mycket anslående och de voro i allmänhet högväxta och vackra, men med ett högdraget och lösaktigt ansigtsuttryck. De bära ofta mustacher och det långa svarta håret nedhänger i lockar på ryggen. Med deras bjert färgade kläder, stora sporrar, som slamrade på hälarne, och knifvar instuckna vid midjan som dolkar och ofta begagnade som sådana, se de ut som en helt annan ras, än man väntade sig af deras benämning gauchos eller simpla landtmän. Deras höflighet går till öfverdrift; de tömma aldrig sitt glas utan att bedja en smaka på det; men då de göra sin utomordentligt behagfulla bugning, tyckas de vara lika färdiga att skära halsen af en, om tillfället så erbjöde sig.
Tredje dagen höllo vi en temligen oregelbunden kosa, emedan jag var sysselsatt med undersökningen af några marmorlager. På de jemna grässlätterna sågo vi många strutsar (Struthio rhea). Några flockar bestodo af ända till 20 eller 30 fåglar. När dessa stodo på någon liten upphöjning eller syntes mot den klara luften, hade de ett ganska ståtligt utseende. Jag träffade aldrig på några så tama strutsar i någon annan del af landet. Det var lätt att galoppera tätt intill dem; men då utbredde de sina vingar och lemnade snart hästen långt bakefter sig, i det de satte till alla segel rätt för vinden.
Om natten anlände vi till don Juan Fuentes’ hus, hvilken var en rik godsegare, men icke personligen bekant med någon af mina följeslagare. Då man nalkas en obekant persons bostad, är det vanligt att iakttaga några små höflighetsreglor, i det man rider långsamt fram till ingången och gifver helsningen ”Ave Maria”;
