Den 19 augusti lemnade vi ändtligen Brasiliens kuster. Gud vare lofvad, att jag aldrig mer behöfver besöka ett slafland. Än i dag, så ofta jag hör något aflägset skrik, återkallar det med plågsam liflighet mina känslor, när jag gick förbi ett hus i Pernambuco, hvarifrån jag hörde det ömkligaste qvidande och ej kunde annat än misstänka att någon stackars slaf pinades och dock visste att jag var lika maktlös som ett barn, till att göra ens några föreställningar. Jag misstänkte att detta qvidande kom från en slagen slaf, ty man sade mig att detta var förhållandet vid ett annat tillfälle. Vid Rio Janeiro bodde jag midtemot en gammal fru, som hade skrufvar för att klämma sina slafvinnors fingrar. Jag har bott i ett hus, der en ung mulatt dagligen och stundligen skymfades, slogs, förföljdes, så att det kunnat vara nog att krossa lynnet på det sämsta djur. Jag har sett en sex eller sju års gosse få tre slag med en piska på bara hufvudet, innan jag kunde träda emellan, emedan han gifvit mig ett glas vatten, som icke var fullkomligt rent. Jag såg hans fader darra för blotta blicken af sin husbondes öga. Dessa senare grymheter bevittnades af mig i en spansk koloni, i hvilka man alltid påstått att slafverna blifvit bättre behandlade än af portugiser, engelsmän och andra europeiska nationer. Jag såg i Rio en kraftfull neger icke våga afvärja ett slag, som han ansåg vara riktadt mot sitt ansigte. Jag var närvarande, då en godhjertad man höll på att för alltid skilja männen, hustrurna och de små barnen tillhörande flera familjer, hvilka länge hade lefvat tillsamman. Jag vill icke ens göra en antydan om alla de hjertslitande grymheter, hvilka meddelades mig af fullt trovärdiga sagesmän, och jag skulle ej heller hafva omnämt ofvanstående upprörande tilldragelser, om jag icke hade träffat åtskilliga personer, som äro så förblindade af negerns medfödda glädtighet, att de tala om slafveriet som ett drägligt ondt. Sådana personer hafva vanligtvis besökt de högre klassernas hus, der slafvarne i allmänhet behandlas väl, och de hafva icke, såsom jag, lefvat bland de lägre folkklasserna. Sådana forskare fråga slafvarne om deras ställning; och de glömma att slafven måste vara mycket slö, om han icke beräknar möjligheten af att hans svar skall nå husbondens öron.
Man påstår att egennyttan förekommer all öfverdrifven grymhet; liksom om egennyttan skyddade våra husdjur, hvilka vida mindre sannolikt än förnedrade slafvar kunna uppväcka sina råa husbönders raseri. Detta är ett argument till slafveriets förmån, mot hvilket den utmärkte naturforskaren Humboldt högsint protesterat och hvarpå han anfört slående bevis. Man försöker ofta att förmildra slafveriet med att jemföra slafvarnes tillstånd med våra
