och likaledes att uppställa några små kanoner. Indianerna voro Auracanier från södra Chile, några hundrade till antalet och röjde mycken manstukt. De visade sig först i två trupper på en närbelägen kulle. Sedan de der stigit af sina hästar och aftagit sina pelsmantlar, framryckte de nakna till anfall. En indians enda vapen är ett mycket långt bamburör, benämdt ”chuzo”, prydt med strutsfjädrar och i ändan försedt med en hvass lansspets. Min sagesman tycktes med den största fasa erinra sig den svigtande rörelsen hos dessa ”chuzos”, då de ryckte framåt. När de voro nära, ropade kaziken Pincheira till de belägrade, att öfverlemna sina vapen eller också skulle han låta skära halsen af dem allesamman. Då detta sannolikt skulle hafva blifvit händelsen på hvad vis de än fått komma in, så svarade man med en böss-salfva. Indianerna ryckte nu med stor fasthet fram ända till sjelfva inhägnaden af corralen, der de likväl till sin öfverraskning funno pålarne hopfästade med jernspikar i stället för läderremmar, hvarföre de förgäfves försökte att afskära dem med sina knifvar. Detta räddade de kristnes lif. Många af de sårade indianerna bortburos af sina följeslagare och då slutligen en af under-kazikerna blifvit sårad, blåste hornet till återtåg. De drogo sig tillbaka till sina hästar och tycktes hålla ett krigsråd. Detta var ett fruktansvärdt uppehåll för spanjorerna, då hela deras skjutförråd var uttömdt på några få patroner när. I ett ögonblick bestego indianerna sina hästar och galopperade bort. Ett annat anfall afslogs ännu qvickare. En kallblodig fransman skötte kanonen; han väntade tills indianerna kommit helt nära och sopade då deras led med kartescher. Han fälde sålunda trettionio man och ett sådant nederlag skingrade genast hela truppen.
Staden kallas ömsom El Carmen och Patagones. Den är bygd på branten af en klippa, som ligger midt för floden och flera hus äro urgräfda i sjelfva sandstenen. Floden är omkring 3 eller 400 alnar bred, samt djup och forsande. De många pilbevuxna öarne, med sina låga uddar bilda med tillhjelp af en klar sol en nästan pittoresk anblick, när man ser dem bakom hvarandra på den norra gränsen af den breda och gröna dalen. Invånarnes antal öfverstiger icke ett par hundrade. Dessa spanska kolonier bära icke, liksom våra britiska, vilkoren för sin tillväxt inom sig. Många indianer af rent blod bo här. Kaziken Lucanís stam har ständigt sina ”toldos"” (hyddor) i stadens grannskap. Ställets styrelse förser dem till en del med lifsmedel, då den låter dem få alla gamla odugliga hästar; och de förtjena litet genom att tillverka hästtäcken och andra hästmunderings-artiklar. Man anser dessa indianer vara civiliserade; men hvad än deras karakter kan hafva
