vunnit derigenom, att de äro något mindre vilda, motväges nästan helt och hållet af deras fullkomliga sedeslöshet. Några af de yngre männen tyckas likväl arta sig bättre. De äro villiga att arbeta och för en kort tid sedan foro några stycken ut på skälfiske och uppförde sig mycket bra. De njöto nu frukten af sitt arbete genom att gå klädda i mycket vackra, snygga kläder och för öfrigt vara mycket lata. Den smak de visade i sin klädsel var beundransvärd. Om man hade kunnat förvandla en af dessa unga indianer till en bronsstod, skulle hans sätt att drapera sig hafva varit i hög grad prydligt.
Jag red en dag till en stor saltsjö eller Salina, hvilken ligger ett par mil från staden. Om vintern består den af en grund sjö med saltlösning, som om sommaren förvandlas till ett fält af snöhvitt salt. Lagret nära kanten är från 4 till 5 tum, men mot midten tilltager det i tjocklek. Denna sjö var en half mil lång och en fjerdingsväg bred. Andra förekomma i grannskapet, som äro många gånger större och med en saltbotten af 2—3 fots tjocklek, till och med när den om vintern står under vatten. En dylik skinande, hvit och jemn yta midt på den ödsliga och bruna slätten, gifver en ovanlig anblick. En stor mängd salt hemtas årligen från salinan och stora högar, några tusen skeppund i vigt, lågo färdiga att utskeppas. Den tid då man arbetar vid salinerna utgör skördetiden för Patagones; ty på den beror ortens välstånd. Nästan hela befolkningen lägrar sig då vid flodens stränder och är upptagen med att föra fram saltet i oxvagnar. Detta salt har kristalliserat i stora tärningar och är anmärkningsvärdt rent. Mr. Trenham Reeks har haft godheten analysera det för mig och han fann deri endast 0,26 gips och 0,22 af jordartade beståndsdelar. Ett besynnerligt förhållande är, att det ej är så användbart till insaltandet af kött, som hafssalt från Cap Verdöarne, och en köpman i Buenos Aires sade mig, att han ansåg det vara värdt 50 procent mindre. Till följe häraf införes ständigt Cap Verdsalt och blandas med dessa saliners. Det patagoniska saltets renhet eller dess brist på sådana salter, som finnas i allt hafsvatten, är den enda rimliga orsaken till dess underlägsenhet; en slutsats, som jag tror ingen skulle hafva anat, men som får ytterligare stöd af ett nyligen utrönt förhållande, att de saltslag, som innehålla de mesta deliquescerande chlorföreningarne äro de tjenligaste att bevara ost.
Insjöns stränder bestå af dy och i den ligga talrika, stora gipskristaller inbäddade, af hvilka några äro tre tum långa, under det att andra af svafvelsyradt natron ligga spridda på ytan. Gauchos kalla de förra för ”padre del sal” eller saltets fader och de senare för ”madre”. De påstå att dessa alstrande salter alltid visa sig
