det sjunde en utdöd hästart, till hvilken jag skall återkomma. För det åttonde en tand af ett tjockhudadt däggdjur, sannolikt det samma som Macrauchenia, ett stort djur med en lång hals, som en kamel, till hvilken jag äfven skall återkomma. Slutligen Toxodon, kanske ett af de besynnerligaste djur, som någonsin blifvit upptäckt. Till storleken liknade det en elefant eller ett megatherium, men bygnaden af dess tänder bevisar otvetydigt, såsom Owen säger, att det var nära beslägtadt med gnagarne, hvilken ordning nu för tiden omfattar de flesta små däggdjur. I många hänseenden är det beslägtadt med de tjockhudade däggdjuren, och att döma af ögonens, öronens och näsborrarnes läge lefde det sannolikt i vatten såsom dugongen och manatin, med hvilka det också är beslägtadt. Huru underbart äro särskilta, nu för tiden så väl åtskilda djurordningar sammanblandade i åtskilliga delar af Toxodons kroppsbygnad!
Qvarlefvorna af dessa nio stora däggdjur och många spridda ben funnos inbäddade på stranden, inom en rymd af omkring 1800 qvadratfot. Det är en anmärkningsvärd omständighet, att så många olika arter skulle hittas tillsamman, och det bevisar huru talrika de forntida djuren i detta land måste hafva varit. På omkring fem mils afstånd från Punta Alta i en röd jordbrant, fann jag åtskilliga benbitar, somliga af ansenlig storlek. Deribland voro äfven tänderna af en gnagare, hvilken sannolikt var ett vattendjur, emedan desamma till storlek och form voro snarlika capybarans, hvars lefnadssätt jag redan har beskrifvit. Der fans också en del af hufvudet till en Ctenomys, hvilken icke var af samma art som tucutucon, ehuru mycket snarlik honom. Den röda jord, lik den på pampas, i hvilken dessa qvarlefvor voro inbäddade, innehåller enligt professor Ehrenberg åtta sötvattens- och en saltvattens-infusorie; och var derföre sannolikt en aflagring i en flodmynning.
Qvarlefvorna vid Punta Alta lågo inbäddade i lagradt grus och rödaktig dy, alldeles lik den, som hafvet nu skulle skölja upp på en grund strand. Tillsammans med dem funnos 23 arter snäckor, af hvilka 13 voro nutida och 4 andra nära beslägtade med nutida former. Om de öfriga äro utdöda eller endast okända, är osäkert, då få snäcksamlingar gjorts på denna kust. Då likväl de nutida arterna lågo inbäddade till nästan enahanda antal, som de hvilka nu lefva i viken, anser jag att det ej kan vara mycket tvifvel om att denna aflagring tillhör en mycket sen tertiär period. Af den omständigheten att Scelidotheriums ben, knäskålen inberäknad, lågo begrafna i sitt ursprungliga inbördes läge och deraf att ett stort bältdjurlikt däggdjurs benharnesk var så väl bibehållet, jemte ett af dess ben, kunna vi vara förvissade om, att dessa
