qvarlefvor ej voro gamla och ännu sammanhöllos af sina senor, när de bland snäckorna begrofvos i gruset. Detta lemnar ett godt bevis på, att de ofvan uppräknade jättelika däggdjuren, som äro mera afvikande från de nu lefvande, än de äldsta tertiära däggdjuren i Europa, lefde när hafvet befolkades af sina nuvarande invånare; och vi hafva häri en bekräftelse på den märkvärdiga lag, som Lyell så ofta påyrkat, nämligen, ”att däggdjursarternas lifslängd på det hela taget är mycket underlägsen skaldjurens”.
Den ansenliga storleken af de megatherielika djuren, såsom Megatherium, Megalonyx, Scelidotherium och Mylodon är i sanning underbar. Dessa djurs lefnadsvanor voro en fullkomlig gåta för naturforskarne till dess professor Owen nyligen med stor skarpsinnighet löste problemet. Tänderna antyda genom sin enkla bygnad, att dessa megatherier lefde af växtämnen och sannolikt af trädens blad och qvistar. Deras tunga kroppar och stora, starkt krökta klor tyckas så föga lämpade för förflyttning från ett ställe till ett annat, att några utmärkta naturforskare verkligen trott, att de likt sengångarne, med hvilka de äro nära beslägtade, skaffade sig sitt uppehälle genom att med ryggen nedåt klättra i träden och beta dessas blad. Det var en djerf, för att icke säga orimlig tanke att föreställa sig till och med antediluvianska träd med grenar nog starka, att bära djur så stora som elefanter. Med mycket större sannolikhet tror professor Owen, att de i stället för att klättra i träden drogo grenarne ned till sig och uppryckte de mindre träden med rötterna och sålunda afbetade bladen. Den ofantliga bredden och tyngden af deras bakdel, hvilken man knapt kan föreställa sig, utan att hafva sett den, blir ur denna synpunkt af tydlig nytta, i stället för att vara ett hinder. Deras skenbara klumpighet försvinner. Med sina stora svansar och hälar säkert fästade som en trefot på marken, kunde de fritt använda hela styrkan af sina ytterst starka framfötter och stora klor. Starkt rotadt måste i sanning det träd hafva varit, som kunde motstå en sådan styrka. Mylodon var dessutom försedd med en lång, utsträckbar tunga, lik giraffens, hvilken genom en af dessa naturens vackra anordningar sålunda med tillhjelp af sin långa nacke, når sin bladföda. Jag kan tillägga att i Abyssinien brukar elefanten, enligt Bruce, när han med sin snabel ej kan nå grenarne af ett träd, djupt skåra dess stam med sina betar, uppåt och nedåt, och rundtomkring, till dess att det blifvit tillräckligt försvagadt för att kunna afbrytas.
De lager, som inneslöto ofvannämda fossila qvarlefvor, ligga endast 15—20 fot öfver högvattenståndet och följaktligen har landets höjning varit obetydlig (såvida icke någon sjunkningsperiod har kommit emellan, hvarpå intet bevis finnes) sedan den tid, då
