dessa stora däggdjur vandrade öfver de omgifvande slätterna; och landets yttre natur måste då hafva varit nästan densamma som nu. Hurudan kan man med fog fråga, var växtligheten beskaffad på den tiden? Var landet lika eländigt ofruktbart som nu? Då så många af de derjemte inbäddade snäckorna äro af samma arter, som de, hvilka nu lefva i viken, var jag först benägen att tro, att den forntida växtligheten sannolikt skulle likna den nuvarande. Men detta skulle hafva varit en falsk slutsats, ty några af dessa samma snäckor lefva vid Brasiliens yppiga kuster och i allmänhet är hafsdjurens beskaffenhet utan gagn såsom vägledning för bedömandet af dem, som lefde på landet. På grund af följande betraktelser tror jag det oaktadt icke, att endast den omständigheten att många jättelika däggdjur lefde på slätterna kring Bahia Blanca skulle vara något säkert bevis för att de fordom voro beklädda med en yppig växtlighet. Jag betviflar ingalunda att det ofruktbara landet litet söderut nära Rio Negro med dess glest växande taggiga träd skulle kunna föda många och stora däggdjur.
Att stora djur erfordra en yppig växtlighet har varit ett allmänt antagande, som gått från den ena boken till den andra. Men jag tvekar icke att säga, att detta är fullkomligt ogrundadt och att det vilseledt geologernas slutsatser i åtskilliga punkter af stor vigt med afseende på jordens forna historia. Denna fördom har sannolikt härflutit från Indien och Indiska öarne, der elefanthjordar, ståtliga skogar och ogenomträngliga snår oskiljaktigt förenades i hvar mans föreställning. Om vi likväl rådfråga någon resebeskrifning öfver sydliga delarne af Afrika, finna vi nästan på hvarje sida antydningar vare sig om landets ökenlika natur eller om den mängd stora djur, som bebo det. Samma sak göres äfven öppendaglig genom de många teckningar, som hafva blifvit utgifna öfver åtskilliga delar af det inre. När Beagle låg i Kapstaden, gjorde jag en utflygt af några dagsleder inåt landet, hvilken åtminstone var tillräcklig att göra det som jag hade läst fattligare för mig.
Dr. Andrew Smith, som i spetsen för sitt vågsamma sällskap för icke längesedan lyckats öfverskrida Stenbockens vändkrets, säger mig, att det icke kan vara något tvifvel om, att hela södra delen af Afrika är ett ofruktbart land. På södra och sydöstra kusterna finnas visserligen några vackra skogar; men med dessa undantag kan den resande färdas flera dagar öfver öppna slätter betäckta med en njugg och ringa växtlighet. Det är svårt att gifva en noggrann föreställning om olika grader af bördighet; men man kan trygt påstå, att summan af den växtlighet, som vid hvilken
