huggtänderna. Olika andra zoologer ställer Cuvier denna i ett sub-genus till skallerormen och stående emellan denna och huggormen. Till bekräftelse på denna åsigt kan jag anföra ett faktum, hvilket synes mig mycket märkvärdigt och upplysande, emedan det visar huru hvarje kännetecken, fastän det till någon grad är oberoende af djurets kroppsbygnad, har en benägenhet att långsamt och gradvis förändras. Ändan af denna orms stjert slutar nämligen med en spets, som är helt litet utvidgad, och då djuret glider framåt, skakar det ständigt denna yttersta tumslånga spets, hvarvid denna slår emot det torra gräset och buskarne, samt sålunda åstadkommer ett skallrande ljud, hvilket tydligen kan höras på 6 fots afstånd. Så ofta djuret retades eller öfverraskades svängde det stjerten, och svängningarne voro ytterst snabba. Äfven sedan djuret blifvit dödadt, var en benägenhet till denna rörelse tydlig så länge kroppen bibehöll sin retlighet. Denna Trigonocephalus har derföre i somliga afseenden en huggorms kroppsbygnad i förening med en skallerorms vanor; ljudet åstadkommes likväl på ett enklare sätt. Uttrycket i denna orms hufvud var vederstyggligt och ondskefullt. Pupillen bestod af en lodrät remna i en spräcklig och kopparfärgad iris. Käkarne voro breda vid basen och nosen slutade i ett triangelformigt utskott. Jag vet mig aldrig hafva sett någonting fulare, undantagande måhända vampyrerna. Jag föreställer mig, att detta frånstötande utseende uppkommer deraf, att hufvudets delar intaga sådana inbördes lägen, som ha en viss motsvarighet till menniskoansigtets, och på detta vis få vi en vederstygglighets-måttstock.
Ibland groddjuren fann jag en liten padda (Phryniscus nigricans) som var mycket egen till sin färg. Om vi först tänka oss, att hon hade blifvit doppad i det svartaste bläck och, sedan hon blifvit torr, fått kräla öfver ett bräde, nymåladt med den bjertaste skarlakansröda färg, så att fotsulorna och delar af djurets mage färgades deraf, skola vi få en god föreställning om hennes utseende. Om hon hade varit en onämd art, hade hon säkert bort kallas ”diabolicus”, ty hon är en padda, som just vore lämplig att hviska i Evas öra. I stället för att vara nattlig i sina vanor, såsom andra paddor, och lefva i fuktiga, mörka skrymslen, krälar hon omkring under dagens hetta på de torra sandkullarne och heta slätterna, der icke en vattendroppe finnes att få. Hon måste nödvändigt bero af daggen för sitt behof af fuktighet, och denna uppsupes sannolikt af huden; ty man vet, att dessa kräldjur hafva en stor förmåga att absorbera medelst huden. Vid Maldonado fann jag en på ett ställe, som var nästan lika torrt som vid Bahia Blanca, och då jag trodde mig skola gifva henne en riktig välfägnad, bar
