Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
1833.]87
djurens vintersömn. — hafspennans lefnadsvanor.

sydligare och derföre har ett obetydligt kallare klimat, sågo vi att samma luftvärme, med en nästan mindre värmehöjd, var tillräcklig att väcka till lif alla slags lefvande varelser. Detta visar huru noga den för i vintersömn varande djurs uppväckande erforderliga eggelsen beror af traktens vanliga klimat och icke af den absoluta värmen. Det är bekant att inom vändkretsarne djurens vintersömn eller rättare deras sommarsömn bestämmes icke af luftvärmen utan af torkan. Vid Rio Janeiro förvånades jag i början af att se huru ett par dagar efter sedan några små fördjupningar hade blifvit fylda med vatten, de befolkades af en mängd fullvuxna snäckor och skalbaggar, hvilka måste hafva legat i dvala. Humboldt har berättat den sällsamma tillfälligheten, att en koja hade blifvit uppförd på ett ställe, der en ung krokodil låg begrafven i den hårdnade leran. Han tillägger: ”Indianerna hitta ofta ofantliga boaormar, hvilka de kalla Uji eller vattenormar, i samma dvallika tillstånd. För att återupplifvas, måste de retas eller fuktas med vatten”.

Jag vill nu blott omnämna ett annat djur, en zoofyt, ett slags hafspenna (som jag tror Virgularia patagonica). Den består af en smal, rak, köttig stam, med polyprader sittande skiftesvis på ömse sidor och omgifvande en spänstig stenartad axel, hvilken i längd vexlar från åtta tum till två fot. Stammen är afstympad vid ena spetsen, men slutar vid den andra med ett maskformigt, köttigt bihang. Den kalkartade axeln, som gifver styrka åt stammen, kan skönjas vid denna spets öfvergå till ett med grynigt ämne fyldt rör. Vid lågvatten kan man se denna zoofyt i hundratal uppskjutande likt vass-stubb, med den trubbiga ändan uppåt, ett par tum uppöfver den gyttjiga sanden. När man vidrör dem eller rycker i dem, draga de sig plötsligen tillsamman med sådan styrka, att de nästan helt och hållet eller fullständigt försvinna. Vid denna rörelse måste den i hög grad böjliga axeln krökas vid sin nedre ända, der den af naturen är något böjd och jag tror att det endast är genom denna spänstighet, som zoofyten är i stånd att åter höja sig genom gyttjan. Fastän nära förenad med sina bröder, har hvarje polyp en särskilt mun, kropp och trefvare. I ett stort exemplar måste det finnas flera tusen dylika polyper och likväl se vi att de röra sig liksom i ett tempo. De hafva också en centralaxel, som står i samband med ett föga utveckladt blodomlopp och äggen framalstras i ett organ, som är skildt från de särskilta individerna[1]. Med skäl må man kunna fråga, hvad

  1. De håligheter, som leda från den nedre ändans köttiga afdelningar, voro fylda med ett gult, slemmigt ämne, hvilket under mikroskopet visade ett egendomligt utseende. Det bestod af runda, halft genomskinliga, oregelbundna gryn, som lågo gyttrade i små klumpar af olika storlek. Alla sådana klumpar och de särskilta grynen egde förmågan af en mycket snabb rörelse, hvarvid de vanligtvis vände sig kring olika axlar, men stundom skredo framåt. Rörelsen var synlig med en mycket svag förstoring, men äfven med den största kunde man ej varseblifva dess orsak. Den var mycket olik den, som visade sig i den spänstiga säck, som inneslöt axelns smala spets. Vid andra tillfällen har jag, när jag dissekerade små hafsdjur under mikroskopet, sett klumpar af ett slemmigt ämne, somliga ganska stora, börja sno omkring, så snart de frigjordes. Jag har förestält mig, jag vet icke med hvad sanning, att denna grynigt slemmiga massa höll på att förvandlas till ägg. Det tycktes åtminstone vara fallet hos denna zoofyt.