dig i denna stund. Du vet inte hur lycklig du har gjort mig.» — — —
Helga satt vid vägkanten och väntade. Hon satt med handen under kinden och såg ner på marken. Hon såg Gudmund och Hildur för sig och tänkte på hur lyckliga de nu måste vara. Medan hon satt där, kom en dräng från Närlunda gående förbi. Han stannade, när han fick se henne: »Helga har väl hört det där med Gudmund?» — Ja, det hade hon. — »Det var ingen sanning, som väl var. Den rätte dråparen är redan i häkte.» — »Jag visste, att det inte kunde vara sant,» sade Helga.
Därpå gick karlen, men Helga satt kvar vid vägkanten som förut. Jaså, de visste det redan därborta! Hon behövde inte gå fram till Närlunda och tala om det.
Hon kände sig så underligt utestängd. Förut på dagen hade hon varit så ivrig. Hon hade inte tänkt på sig själv, bara på att Gudmunds och Hildurs bröllop skulle komma till stånd. Men nu stod det för henne hur ensam hon var. Och det var tungt att ingenting få vara för dem, som man tyckte om. Nu behövde inte Gudmund henne, och hennes eget barn hade modern gjort till sitt. Hon unnade henne knappt att se på det.
Hon tänkte på att hon borde stiga upp och gå hem. Men backarna syntes henne långa och tunga. Hon visste inte hur hon skulle orka uppför dem.
Det kom ett åkdon från Närlunda-hållet. Det
