Sida:En saga om en saga 1917.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
120
SILVERGRUVAN

ändå, att de på nytt lade mossan till rätta och gömde malmådern. Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem. Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm. Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intilldess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.»

Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.

»Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan. Han var lika glad åt att bli rik som någon av de andra. Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bätttre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om. Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år. Han var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.

»Prästen åkte in till Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.

»Prästen berättade, att han hade funnit dem i