ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.
’Nej, bly är det inte,’ sade bergshauptmannen.
’Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.
’Zink är det inte heller,’ sade bergshauptmannen.
»Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.
’Har ni många sådana här stenar i er socken?’ frågade bergshauptmannen.
’Vi ha ett helt berg,’ sade prästen.
»Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:
’Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn, för detta är silver!’
’Jaså,’ sade prästen och stod och famlade framför sig. ’Jaså, det är silver.’
»Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många god råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade. Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.»
Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.
»Det gick väl så,» sade kungen, »att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick
