dörren i muren halvöppen för att kunna kasta ut molla och kvickrot på avskrädeshögen utanför. När han såg rövarmor komma in i örtagården med alla fem ungarna efter sig, sprang han genast emot dem och befallde dem att gå sin väg. Men tiggarkäringen gick framåt som förut. Hon kastade blickarna åt alla håll, såg än på de styva, vita liljorna, som bredde ut sig på ett land, och än på murgrönan, som klättrade högt uppåt klosterväggen, och låtsade inte det minsta om lekbrodern.
Lekbrodern tänkte, att hon inte hade förstått honom. Han ville ta henne i armen för att vända henne mot utgången, men när rövarmor märkte hans avsikt, gav hon honom en sådan blick, att han for baklänges. Hon hade gått med ryggen böjd under tiggarpåsen, men nu rätade hon upp sig till hela sin höjd. »Jag är rövarmor från Göinge skog,» sade hon. »Rör mig nu, om du törs!» Och det var tydligt, att när hon hade sagt detta, var hon lika säker på att få gå i fred, som om hon hade berättat, att hon var drottning av Danmark.
Men lekbrodern vågade ändå störa henne, fastän han nu, då han visste vem hon var, talade fogligt med henne. »Du skall veta, rövarmor,» sade han, »att detta är ett munkkloster, och att ingen kvinna i landet har tillåtelse att komma innanför de här murarna. Om du nu inte går din väg, bli munkarna vreda på mig, därför att jag glömde att stänga porten, och de driva törhända bort mig från både klostret och örtagården.»
