utböling, men hon var av den gamla prästsläkten, som hade funnits i församlingen i hundra år, och hon var den, som skulle ta både Lövdala och hela socknen i arv.
Det hade kunnat vara liksom retsamt ibland att höra så mycket talas om prästdottern. Det var, som om en annan inte kom med i räkningen, när det var fråga om henne. Nu skulle det bli roligt att få se henne i alla fall.
Om hon bara kunde begripa vad det var för ett durande hon hörde, medan hon klädde sig! Det kunde väl inte vara blåsvädret från i går, som satt kvar i örona? Eller kanske att det hade tagit till att storma igen? Eljest var detta, som hon hörde, inte så mycket likt blåst. Det var mera som den jämna duren från en kvarn.
Äntligen var hon klädd och fick upp köksdörrn.
Det var inte underligt, att det hade dånat. Hela köket var fullt av spinnrockar och spinnerskor; det ena spinnrockshjulet bakom det andra, det ena spinnande kvinnfolket bakom det andra. Hon kunde inte se något slut på dem.
Hon måste stanna på tröskeln, för hon höll på att bli yr. Tre spinnrockar i gång på ett och samma ställe, det var det högsta, som hon hittills hade varit med om. Men hur många var det här? Hon undrade om hon skulle kunna räkna dem.
Det var rätt mörkt i köket, så att det var inte heller så lätt att finna sig till rätta där.
