Det låg några kådiga knölar av en gammal enrot och brann på ett galler, som var uppsatt på en hög järnstång i spisen, och det var allt. Men utom det, att de hade dåligt lyse, så var det också svårt att se något, därför att spinnrockarna och spinnerskorna var svepta i en sky av damm, som rördes upp under arbetet.
Hur som helst, så hade hon aldrig sett en sådan syn. Som hon stod och såg på spinnrockshjul och på trampor och på tenar och på arbetande händer och fingrar, blev hon alltmer yr. För att få makt med yrseln började hon på att göra sig frågor, som hon hade hört mor säga, att man skulle göra. »Hur många härvor garn blir det spunnet här i köket bara på en enda morgon? Och hur många knippor med härvor kan de redan ha hängande på vindskontoret? Och hur många vävstolar måste de sätta i gång fram på våren för att väva upp allt garnet? Och hur många vävlängder skulle de sedan ha att lägga ut på bleket? Och hur många —»
Så ja, nu var allt yrseln över! Hon kunde våga sig ner på golvet och in mellan spinnrockarna. De var inte så orimligt många, som hon först hade tyckt, men de var inte så få heller. De stod i en lång, slingrande rad ifrån spisen och ända bort till utgångsdörrn.
Närmast intill spisen och ljusskenet satt prästfrun vid en gulbetsad spinnrock och spann fin, vit bomull. Bakom henne satt en, som hon kunde
