på sin sida. Man kunde vänta, att det skulle ske något förskräckligt i nästa ögonblick.
Men tänk, att i stället hände något, som ingen hade kunnat ana!
Prästfrun kastade ögona runt omkring sig liksom för att upptäcka om det inte fanns någon, som ville hjälpa henne. Och då kom hon att se åt lilljäntas håll. Men när hon såg, att tösen stod och stirrade på henne alldeles förskrämd, som om hon skulle ha sett ett troll, så blev hon på en gång helt annorlunda.
Hon gick bort ifrån dörrn, just som hushållerskan stod på ett stegs avstånd.
»Rätt ska vara rätt,» sa hon. »Om det är så, som Kajsa säger, att ni brukar ha fritt om julen, så ska ni få det nu med. Men ni kunde väl ha talat vackert med mig om saken och inte pockat er fram.»
»Vi ska komma ihåg det till nästa gång,» sa hushållerskan bistert. Mer ordbyte blev det inte, för nu hördes en liten klocka pingla inifrån rummena.
»Det är prästen, som ringer till morgonbön,» sade hushållerskan. »Vi får flytta ut spinnrockarna efteråt.»
De gick åt förstudörrn till, men lilljänta stod, som kunde hon inte röra sig. Hur var det möjligt, att den där, som satt borta vid dörrn och spann grovblår, kunde vara prästdottra? Det var ju evig synd och skam. Tänk, om mor visste detta!
