Sida:En saga om en saga 1917.djvu/292

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

namn ifrån. Det såg ut, som skulle hon inte få veta mer om detta än om det andra. Men då lade den gamla hushållerskan ner sömmen och strök glasögona av näsan.

Det var väl inte så underligt, att socknen hette Svartsjö, den hade blivit uppkallad efter en sjö med det namnet, som hade legat där förr i världen, men som nu var uttorkad.

Den främmande pigan blev visst orimligt glad över att hon äntligen fick ett svar. Hon skyndade sig att fråga var i socknen den sjön skulle ha legat.

Jo, den skulle ha legat i dalgången nedanför Lövdala. Hushållerskan vände sig mot det södra fönstret och pekade ut. Hon trodde, att vattnet skulle ha gått så långt upp som till backen nedanför brygghuset. Där fanns det åtminstone sådan fin sand, som man brukar träffa på vid sjöstränder.

Den främmande pigan vände också huvudet mot fönstret. Boningshuset låg på en så pass hög kulle, att de låga husena omkring det inte stängde bort all utsikt. Över lagårdstaket kunde man se neråt en milslång dal med en botten så jämn som ett golv.

Men hon ville inte tro, att hushållerskan menade, att denna släta marken skulle vara en gammal sjöbotten. Hon hade alltid tänkt, att där det hade funnits en sjö, skulle det vara brant och djupt.

Hushållerskan sa inte emot henne. Hon