brydde sig inte om vad bryggerskan trodde. Hon hade bara talat om vad hon visste.
Därmed satte hushållerskan glasögona till rätta på näsan och började sy igen.
Den främmande pigan fnittrade helt försmädligt. Det var besynnerligt, att gammalt folk aldrig kunde tåla att bli motsagda. Vad de så hittade på att säga, begärde de, att man skulle tro dem.
Ingen av de andra pigorna sa ett ord för att hjälpa hushållerskan. Det blev alldeles tyst i köket. Lilljänta fick en sådan lust att tala om vad hon visste om den där Svartsjön, men hon var inte säker på att det gick an, att hon blandade sig i samtalet.
Då gick dörrn upp till kökskammarn, och mamsell Maja Lisa kom ut i köket.
Hon sa ingenting till en början, utan stod och såg på dem, som arbetade. Sedan gick hon fram till lilljänta, som hade stått kvar vid fönstret hela tiden.
»Säg mig, du, Nora,» sa hon, och på samma gång satte hon sig på trästoln, som stod under fönstret, och tog lilljäntas hand mellan båda sina, »har du varit så vida omkring, att du har sett någon annan sjö än Löven?»
Lilljänta blev röd som blod, därför att prästdottern talade till henne. Det var nätt och jämnt, att hon kunde få upp rösten så mycket, att det hördes, när hon svarade, att hon hade sett så många sjöar, att hon inte kunde räkna upp dem en gång.
