»Då ska du göra mig den tjänsten att tänka på en av dem,» sa prästdottern. »Du får tänka på vilken du vill, bara den är lång och smal och ligger mellan två långa skogsåsar.»
Lilljänta satte hakan mot bröstet och stirrade ner i golvet. Men snart såg hon upp igen. Nu hade hon tänkt.
Prästdottern gav henne en skälmaktig blick, men i rösten var hon ofantligt allvarsam alltjämt.
»Ser du den bara riktigt för dig?» sa hon. »Ser du, att det kommer en liten blank älv norr ifrån och rinner in i den, och att långt ner i söder smalnar den av, tills det inte blir något mer kvar av den än en annan liten älv?»
Ja, det såg lilljänta.
»Ser du så mycket, så ser du väl också hur stränderna går ut och in i långa vikar och bukter?» sa prästdottern. »Och att här och där springer det fram smala, fina uddar, där det står hängbjörkar och lutar över vattnet? Och att det ligger små steniga holmar ute i vattnet, som är alldeles överväxta med hägg och rönn, och som blommar på våren, så att de är likaså granna som kronbrudar?»
Ja då, lilljänta såg allt, vad prästdottern ville hon skulle se.
Mamsell Maja Lisa kastade en blick genom fönstret neråt den långa dalen. Så vände hon sig mot lilljänta och smålog, men det var något eftertryckligt i rösten, då hon talade, som om hon ville, att lilljänta skulle lägga på minnet vad hon sa.
