då de kom. Visst var allt gott och väl mellan söta mor och henne, men nog fick hon arbeta. Hon satt och dunkade i en drällsväv hela dagen, så att ryggen värkte, då hon lade sig om kvälln. Det var gott, att det kom någon och hälsade på, så att hon fick en stunds ledighet.
»Ack, ack! Fröken Snövit tänkte för sig själv, att hon visst aldrig kunde få en sådan kärlek till arbetet som söta mor. Inte heller kunde hon nånsin bli så skicklig och snäll i sina händer. Söta mor kunde väva en damast, som var skön, och där alla djurena i Noaks ark var avbildade i bården. Fröken Snövit märkte nog, att hon ansåg henne för en klåpare, men hon menade, att söta mor måste förstå, att hon försökte vara henne till lags.
»Ulla Moreus var bekant med söta mor redan på den tiden, då hon var hushållerska på Borg, och hon förstod sig väl på henne. Dessutom hade nu hon och hennes svärmor nyss varit på Borg och gjort höstbaket, så att hon hade mycket att berätta om nådig grevinnan. Fröken Snövit märkte, att söta mor var glad att få höra talas om alla de galenskaper, som grevinnan nu hade hittat på.
»Men ska jag säga sanningen, så tror jag ingen blev så glad över besöket som söta far. Fröken Snövit satt och såg hur han kastade av den stora värdigheten, som han hade burit alltsedan sitt giftermål, och blev sig lik som förr. Och hon sa till sig själv: ’Jag vet inte var söta far har hållit
