Sida:En saga om en saga 1917.djvu/321

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

hus den sista tiden. Jag har inte råkat honom, sedan vi gick bort till södra gärdet för att se på höslåttern.’

»Fröken Snövit visste så väl, att det var för hennes skull, som söta far inte mer varken vågade skratta eller skämta. Söta far gjorde sig samvetskval, därför att han så illa hade skött hennes uppfostran. Si, han tänkte som så, att aldrig skulle hon ha brutit ut mot honom och söta mor, som hon hade gjort, om han inte hade skämt bort henne. Men nu hade söta far satt sig i sinnet, att hon skulle bli efterhållen. Han tog det så tungt, att han aldrig vågade vara annat än sträv och allvarsam, då hon fanns i rummet.

»För bara ett par månader se'n visste inte söta far annat, än att hon var, som hon skulle vara, men nu dög hon till rakt intet. Säkert blev inte söta far sig lik, förrän hon hade fått ett helt nytt väsende.

»Nu då klockar Moreus kom, glömde söta far bort denna tunga bördan och blev som förr. Hon kunde inte låta bli att tänka, att söta far måtte ha henne mycket kär. Si, vilket tvång han pålade sig alla dagar för hennes skull! Hon var nog inte söta far så tacksam, som hon borde vara.

»Söta mor ville ställa med kvällsmaten själv, för att hon skulle få visa Ulla Moreus, att de aldrig hade haft sådan mat på Lövdala som nu. Söta mor visste ju, att Ulla var den skickligaste kokfrun i socknen, och att hon ständigt for omkring och