lagade mat på bröllop och begravningar, så att hon tyckte, att det lönade sig att krusa för henne. Och medan söta mor stod framför köksspisen, föreslog Ulla, att hon och fröken Snövit skulle gå ner till mormor på en stund.
»Därnere hos mormor packade Ulla upp ett paket, som hon hade tagit med för att roa dem. Det var en så präktig present, som hon hade fått av nådig grevinnan. Aldrig får man då skratta, som då Ulla berättar hur väl hon står hos grevinnan, och vilka sköna gåvor hon får av henne. En gång gav hon Ulla en knähund, som inte kunde äta annat än grädde. Det ska kallas att vara godhjärtad, att ge ett sådant djur till en fattig klockarhustru, som visst inte alltid har någon ko att mjölka!
»Vet inte om inte Ulla skulle bli ledsen, om grevinnan en gång gåve henne något, som hon kunde ha gagn av. Ack, så lustig hon var, då hon packade upp den sista presenten! ’Se nu mans på!’ sa hon. ’Så här ska jag komma utstyrd, när jag reser bort i bondgårdarna för att reda till bröllop.’
Grevinnan tyckte nog, att hon hade tagit sig mycket nära, när hon hade gett Ulla sin riddräkt. Det var den engelska, som hon hade ridit med de sista årena: lång, svart klädeskjol, åtsittande, röd tröja med sobelbräm och liten, hög hatt. Den var av ett utmärkt tyg och visst inte utnött, men det var tokigt i alla fall. Det var en längd på kjolen, så att Ulla inte kunde ta ett steg i den,
