Sida:En saga om en saga 1917.djvu/323

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

och det var så rasande galet att se henne i det röda livet. Ulla ville, att fröken Snövit också skulle pröva klänningen, och när hon fick den på, blev både Ulla och mormor Beata alldeles förtjusta. ’Oj då,’ sa Ulla, ’så synd, att det inte är du, som har fått den här granna presenten! Den är, som den vore sydd åt dig.’

»Ulla satte henne framför spegeln, bredde ut håret litet och fäste på henne hatten. ’Titta på henne!’ sa hon till mormor. ’Ser hon inte ut som en liten nådig grevinna? Har ni nånsin sett henne så täck?’

»Ulla ville rakt inte, att fröken Snövit skulle ta av sig riddräkten, innan söta far och klockar Moreus hade fått se henne i den.

»Jag får säga en sak. Fröken Snövit borde aldrig klä ut sig. Hon blev nu genast så uppspelt och tyckte, att hon var någon annan än sig själv. Mormor och Ulla skrattade, så att de låg dubbla, därför att hon började gå och tala som nådig grevinnan.

»Och Ulla sa än en gång, att hon aldrig skulle förlåta henne, om inte hennes man fick se henne som grevinna. Hon envisades med att de skulle gå upp i stora byggningen.

»Fröken Snövit tänkte för sig själv: ’Kanske att söta far ändå inte tycker om, att jag klär ut mig, nu sedan han har blivit så allvarsam emot mig. Förr fick jag göra det, så ofta jag hade lust, men nu är allt annorlunda.’

»Men hon var modig, därför att Ulla var med,