och hon uppmuntrade sig själv: ’Inte går det an, att du alldeles låter kuva dig. I dag är ju söta far sig lik igen. Inte kan han finna något opassande i att du har satt på dig grevinnans klänning.’
»Hon hade också en annan tröst. Hon trodde, att söta mor inte skulle misstycka, att de förde litet spektakel med nådig grevinnan.
»När de följdes åt utför trappan, fick Ulla Moreus en ny tanke. Hon tog fröken Snövit med sig bortåt stallet, och där övertalade de Långe-Bengt att lägga sadel på Svarten. Svarten är knubbig och liten, och inte är han mycket lik de höga ridhästarna på Borg. Och inte heller var deras sadlar med stora, stoppade sitsar och ryggstöd så särdeles lika grevinnan Märtas.
»När Svarten var färdig och fröken Snövit hade suttit upp, sprang Ulla före in, och hon ropade både i salsdörrn och utåt köket, att grevinnan Märta kom ridande neråt allén.
»Oj, oj, oj, vad det blev för uppståndelse! Söta mor rev av sig köksförklädet, så att linningen strök med, och rusade ut på förstukvisten. Söta far sprang ut med sådan fart, att peruken kom på sned, och ställde sig på översta trappsteget vid sidan av söta mor. Ulla och klockar Moreus tog plats bakom dem, och på nedersta trappsteget stod kammarpigan och neg.
»Väl hade fröken Snövit ridspö och piskade på Svarten, men det var ingen möjlighet att få honom att gå annat än i lunk, och hon tänkte,
