han gjorde språnget. Men han var ett sådant djur, som alltid hade lycka med sig, och därför gick det nu så, att han kom ut just genom det fönstret, som satt rätt ovanför taket till förstukvisten.
»Det var ett litet tak med skarp sluttning och en smal takås mitt över, och på den kom Storebocken ner. Han kunde inte ta ett steg varken åt höger eller vänster utan att falla. Och inte heller tycktes det vara möjligt för honom att vända tillbaka in på vinden.
»’Gå in med dig, Storebocken!’ sa söta far och hötte åt honom med käppen. Men bocken stod kvar, där han stod. Pigorna hade kommit ut och var alldeles förfärade för hur det skulle gå honom. Men Storebocken såg helt nöjd ut. Han bara vände på huvudet och blinkade åt dem, och det märktes, att han hade sin stora fröjd av deras förskräckelse.
»Söta mor hade plockat upp sina flaskor och kom med ugnsrakan i hand för att få bukt på Storebocken. När han fick syn på henne, blinkade han ändå lustigare än förut. Det syntes, att han inte hade den minsta respekt för söta mor.
»Men söta mor svängde ugnsrakan än en gång mot Storebocken, och med detsamma sköt han ihop benena, flög ut i luften som en pil och kom ner på marken mitt framför henne.
»Och inte förr var han nere, än han reste sig på bakbenena och gav söta mor en smäll, så att hon stöp. Därefter sprang Storebocken bort
