Prästen drog sig tillbaka och stängde dörrn. Ett par ögonblick stod han och betänkte sig. Sedan ställde han stegena till lagården.
I köket följde de honom med ögona. Han såg gammal och svag ut efter sjukdomen i höstas. Men det var givet, att han skulle språka med varenda människa, som kom till gården.
Det dröjde emellertid en god stund, innan prästen kunde söka upp Marit i Koltorp. Där kom för det första Långe-Bengt och ropade till honom, att det var en karl, som hade kommit dit med en sjuk häst och ville fråga om prästen visste nå'n bot för den.
Och när han hade pysslat om den sjuka hästen, kom ett par bönder, som låg i delo om ett arv, och begärde, att han skulle säga hur mycket var och en av dem borde ha, så att de skulle slippa att dra saken inför tinget.
Det tog minst en timme, innan han kom så långt med dem, att han fick bjuda dem på förlikningssupen.
Under tiden satt lilljänta i ett mörkt hörn av lagården och pratade med mor. De hade slagit sig ner på var sin mjölkpall, och lillgossen satt i knä på lilljänta. Han var så glad åt henne, att han inte kunde skiljas ifrån henne.
Mor och lillgossen hade varit kvar i Nygård ända sedan annandagen. Nu skulle de hem, men de hade tagit den längre vägen förbi Lövdala för att få se hur lilljänta hade det.
Lilljänta hade visst aldrig känt sig så glad,
