som då hon hade fått se mor komma in i köket. Hon kom just lagom för att hjälpa henne med hennes stora bekymmer.
När de hade kommit ner i lagården, hade mor för det första fått lov att reda ut för henne hur det förhöll sig med den nya sagan om fröken Snövit, som lilljänta hade legat och hört på två nätter å rad. Kunde det vara möjligt, att prästdottern hade talat om sig själv?
När lilljänta hade berättat den, så gott hon kunde, teg mor en lång stund. Till sist sa hon: »De trodde väl inte, att du hade så mycket förstånd, att du skulle begripa vad de sa. Men när du ändå har gjort det, så får du visa, att du också har förstånd att tiga med det.»
Men detta var inte allt, utan lilljänta hade annat på hjärtat också.
I går på förmiddagen hade prästfrua kommit fram till henne och sett så vänlig och blid ut och frågat om hon trivdes, eller om hon längtade hem.
Jo då, hon trivdes visst och hade det så bra. Och hon tyckte så mycke om hönsena.
»Jaså,» hade då prästfrua sagt och småskrattat, »är det ingen mer än hönsena, som du tycker om?»
Joo, lilljänta tyckte också om prästdottra.
Prästfrua hade småskrattat igen. Hur kunde det komma sig, att hon tyckte om mamsell Maja Lisa?
Det var därför, att hon talade om så mycke vackert.
