»Det är väl din mening, att vi ska bli utfattiga allihop,» sa prästfrua, »eftersom du sitter här och bränner ljus hela natten. Var har du fått ljus ifrån?»
»Det är inte söta mors ljus,» sa prästdottra.
»Vems det är, så nog ska jag se till, att du inte får sitta här och göra oss utfattiga,» sa prästtrua. »Jag ska allt lära dig att ödsla med ljusena, jag.»
Därpå gick prästfrua, men hon kom snart tillbaka med ett stycke tyg på armen.
Eftersom du vill sitta uppe om nätterna, så ska du åtminstone få göra nytta för dig,» sa hon. Laga nu så, att hålsömmen på det här lakanet är färdig till i morgon bittida!»
Nu gick hon igen, men prästdottra fick sitta uppe vid arbetet hela natten.
Och den, som inte heller sov någe, det var lilljänta, för hon låg och ängslade sig över att det var hon, som hade talat om, att prästdottra brukade sitta uppe och läsa om nätterna.
Det var just detta, som gjorde, att hon hade blivit så glad, när mor kom.
Hon kunde inte tänka sig någe värre, än att prästdottra skulle få veta vad hon hade gjort, och hon bad, att mor skulle ta henne med sig hem. Hon ville inte stanna kvar i prästgården.
Mor föreställde henne hur gott hon hade det, men lilljänta brydde sig inte om, att hon skulle få frysa och svälta, bara hon kom sin väg, innan prästdottra hade blivit ond på henne.
