Sida:En saga om en saga 1917.djvu/352

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Men mor ville prompt, att hon skulle stanna kvar. »Det ska inte bli länge,» sa hon, »som Raklitza ska få hålla på och regera på detta sättet. Jag ska tala vid prästen, jag. Jag känner honom sen gammalt. Jag tänker, att han ska tro mig.»

Med detsamma pekade lillgossen bortåt gången. »Det är nå'n, som står där,» sa han.

Mor och lilljänta vände sig om på en gång. Prästen stod i den mörka skuggan på några stegs avstånd ifrån dem. Han stödde sig mot väggen och gjorde inte en rörelse.

De blev så förskräckta, så de vågade inte stiga upp och hälsa. När kom han, och hur mycket hade han hört?

»Kom hit med mjölkpallen, du Marit!» sa han med svag röst. Hon skyndade fram med den låga stolen, och han sjönk ner på den.

»Gå inte efter folk!» sa prästen. »Det är bara svindel. Du vet, att jag har haft detta i alla mina dar.»

De stod där rådlösa framför honom. Marit i Koltorp förvånade sig över hur gammal han hade blivit. Hon hade inte märkt det så mycket på kalaset hos brodern, men nu såg hon hur han hade magrat och sjunkit samman.

»Det är inte farligt,» sa han, »men det kommer ofta nu för tiden. Det är slut med mig, förstår du, Marit.»

Rätt snart efteråt reste han sig.

»Säg ingenting om detta däruppe!» sa han och gick långsamt och lutande ut ur lagården.