DRÖMPANNKAKA.
SENT PÅ NYÅRSAFTON kom prästdottern gående i backen, som ledde ner till brygghuskammarn, där mormodern, fru Beata Spaak, hade bott sedan många år tillbaka. Hon höll lilljänta vid handen, och det hördes lång väg, att de var ute, för de gav till små skrik, när de tog miste om vägen och kom upp i snökanten. Det var mulet och beckmörkt utan minsta ljus från måne och stjärnor. Hade det inte glimtat litet bakom mormors fönsterluckor, skulle de knappt ha kunnat leta sig fram till brygghuset.
Den julen var det så obeskrivligt många kalas både hos bönder och herrskap, att dagarna inte ville räcka till för dem alla. Det hade inte blivit någon annan råd, än att prästfolket hade måst resa bort också på nyårsafton, men mamsell Maja Lisa hade som vanligt inte fått följa med. Det hettes, att hon skulle vara hemma och se till, att tjänstfolket fick ordentlig välfägnad med fisk och gröt på samma sätt som på julafton, liksom inte den gamla hushållerskan skulle ha kunnat ställa med den saken.
