Hoppa till innehållet

Sida:En saga om en saga 1917.djvu/354

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Men prästdottern hade varit i gott humör i alla fall.

En god del av eftermiddagen hade hon berättat sagor och sjungit visor för lilljänta, som visst aldrig hade haft så roligt förr.

När de hade ätit kväll, så hade mamsell Maja Lisa rakt inte velat gå och lägga sig. Hon hade sagt, att så här på nyårskvälln ville hon då åtminstone göra ett försök att få veta litet om framtiden, innan hon gick till sängs. Hon undrade om lilljänta skulle vilja vara med om att laga drömpannkaka.

Lilljänta visste inte alls vad drömpannkaka var för slag, utan hon sa ja genast. Och hon hade förstås sagt ja, om mamsell Maja Lisa hade frågat om hon ville koka soppa på en huggorm.

»Men du får inte tala och inte skratta på hela tiden, medan vi lagar den,» sa prästdottern, »och du får inte spilla på golvet det minsta grand varken av vatten eller mjöl eller salt.»

»Var det likt något, det?» sa lilljänta. Hon kunde låta bli både att tala och att skratta hur länge som helst.

Sedan återstod det bekymret, att de måste vara tre om det, för att det skulle bli riktigt. Prästdottern visste inte var hon skulle få den tredje ifrån.

De gick ut i köket och frågade om det var någon, som ville vara med om att laga drömpannkaka. Men pigorna bara slog för sig med händerna och sa nej, så fort de hörde vad det var fråga om. Så'nt hade de gjort tillräckligt i sin dar. De hade