Sida:En saga om en saga 1917.djvu/363

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

När hon så kom hem, kunde hon vara viss om att den gamla hushållerskan hade lagat maten för tidigt, så att den hade fått stå och vänta i flera timmar och var både torr och vidbränd.

Hon kom in på dessa samma funderingarna, var gång hon, svulten och frusen, åkte hem från kyrkan. Om det bara funnes någon möjlighet att ställa det så, att hon fick kortare kyrkväg!

Se, om det inte hade behövts mer än att förmå sockenborna till att sälja den gamla prästgården och skaffa en ny, som låg närmare kyrkan, hade redan det varit en svår sak. Men det var krångligare än så.

Kära hjärtandes, så lett det var, att Svartsjö för det första bara var ett annex till detta stora Bro pastorat! Alltifrån gamla tider hade det varit ordnat så, att prosten i Bro också var kyrkoherde i Svartsjö, och att halva prästlönen skulle gå till honom, och i sådant där gammalt kunde det förstås aldrig bli någon ändring. Annars måste man väl tycka, att hennes man, som skötte allt arbetet, också borde ha hela lönen. Men han var bara en hjälppräst och fick nöja sig med sådan lön som hjälppräster brukade få. Och en liten och fattig församling var det, så att om prästen skulle ha levat bara på det, som den gav honom, så hade han allt blivit en riktig fattiglapp.

Om Svartsjöprästen hade det litet bättre än andra komministrar, så var det därför, att han utom bostället hade en egen gård, som han fick