Sida:En saga om en saga 1917.djvu/369

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

De flesta nöjde sig ju med detta, men värdfolket i bröllopsgården ville ha bättre besked.

Gamle Björn Hindriksson och hans hustru hade fått hålla på i flera år, innan de hade kunnat övertala den yngsta dotterdottern, hon, som skulle ärva gården, att gifta sig med en man, som de hade valt ut åt henne. Och till lön för eftergivenheten ville de nu att hon skulle få ett bröllop så hedersamt, som de kunde åstadkomma.

Björn Hindriksson var så gammal, att han kom ihåg herr Olavus, den förste Lövdala-prästen, och hans hustru, fru Katrina Hesselgren, och den respekt, som han hade känt för dem, gick aldrig ur honom. När det fanns en avkomling till herr Olavus i socknen, så skulle hon vara med på bröllopet, annars blev det inte sådant, som han hade velat ha det.

Han ville inte ta för gott det skälet, att prästdottern inte kunde fara hemifrån för mormoderns skull, utan frågade genast om inte någon av pigorna kunde ha fått se till fru Beata i dag. Hon låg väl inte för döden heller.

Man kunde höra på rösten, att han var riktigt ledsen, och att det inte bara var artigt prat. Han tyckte ju om, att den nya prästfrun hade kommit, men det kunde inte nekas, att hon inte var av den gamla prästsläkten.

Prästfrun svarade, att hon hade tyckt som han och sagt det också. Men se, prästdottern var så mån om den gamla, att det var inte möjligt