att få henne med bort, så snart som det var det allra minsta fel med mormodern.
Nu var prästfrun avpälsad, och hon visste med sig, både att hon såg ståtlig ut och var fint klädd, och att de inte kunde få en dugligare prästfru, om de än sökte över hela landet. Men det var, som om bondfolket alldeles hade sett förbi henne.
Björn Hindrikssons hustru undrade på att inte fru Beata själv hade velat, att dotterdottern skulle fara. Hon visste nog, att det inte hade firats något bröllop där i gården i deras tid, utan att en av den gamla prästsläkten hade dansat med bruden.
Prästfrun stramade upp sig och blev grov i rösten. Hon hade ju inte vetat, att det var så viktigt, för då skulle hon själv ha stannat hemma. Men hon kunde ju fara hem, hon, nu strax, så att Maja Lisa fick komma.
Med detta vann prästfrun övertaget. Det blev fasligt illa med bondfolket för att de hade stött sig med henne, och det slutade så, att de fick tigga och be, att hon skulle stanna.
Det var att höra samma frågor och ge samma svar däruppe i stora saln i övervåningen, när hon nu gick runt och hälsade på alla dem, som stod uppställda utmed väggarna och väntade på vigseln. Hon blev varm på en gång, hon, som hade frusit hela dagen. Först när hon satt i soffan, fick hon vara i fred för frågor om Maja Lisa. De två förnämsta bondkvinnorna i socknen satt
