eden högt och tydligt. Så gör han ett uppehåll, för att svaranden skall säga efter hans ord. Och svaranden börjar verkligen att säga efter dem, men han råkar säga miste, och domaren måste börja om igen från början.
Nu kan hon inte längre ha ett spår av hopp. Nu vet hon, att han ämnar svära falskt, att han ämnar draga över sig Guds vrede både för detta livet och det tillkommande.
Hon står och vrider händerna i sin hjälplöshet. Och det är allt hennes skull, därför att hon har anklagat honom!
Men hon var ju utan arbete, hon svalt och frös. Barnet höll på att dö. Till vem annan skulle hon vända sig för att erhålla hjälp?
Aldrig hade hon trott heller, att han skulle vilja begå en så vederstygglig synd.
Nu har domaren förestavat eden på nytt. Om några ögonblick skall handlingen vara gjord. En sådan där handling, från vilken det inte ges någon återvändo, som aldrig kan gottgöras, som aldrig kan utplånas.
Just då svaranden börjar eftersäga eden, rusar hon fram, kastar undan hans framsträckta hand och rycker till sig bibeln.
Det är hennes förfärliga fasa, som äntligen har gett henne mod. Han får inte svära bort sin själ. Han får inte.
Rättstjänaren skyndar genast fram för att ta ifrån henne bibeln och återföra henne till ordning. Hon hyser en oändlig fruktan för allt, som hör till
