»Maja Lisa och Britta var läskamrater, och de har varit goda vänner alltse'n dess.»
Prästfruns svar föll inte alltför vänligt.
»Jojomän, kära syster, det finns visst ingen bondpiga i socknen, som inte är god vän med Maja Lisa.»
Hon gjorde ett slag med nacken och lämnade kvistkammarn. Ingen kom sig för att säga något mer till henne.
Hon hade fått blodet upp åt huvudet igen. De skulle inte tro, att hon inte begrep, att de hade lockat henne upp på kvistkammarn bara för att få tala om Maja Lisa. — —
Brudvigseln var över, och den hade gått bra. Bruden visste med sig, att folk nu satt och viskade om hur hon hade sett ut under vigseln. Både för föräldrarnas och morföräldrarnas skull hade hon önskat, att hon inte hade varit så förgråten.
Om mamsell Maja Lisa hade kommit, skulle hon ha gått igenom alltsammans med en glad uppsyn. Prästdottern hade talat så mycket om hur roligt det skulle bli att se henne som brud. Det hade kanske bara varit för att muntra upp henne. Men nu tyckte hon, att det enda glädjeämnet, som hon hade ägt på denna dagen, hade blivit ryckt ifrån henne.
Under vigseln hade hon vänt på huvudet och sett mot dörrn ett par gånger. Hon hade väntat, att mamsell Maja Lisa skulle komma i alla fall. Hon hade inte kunnat låta bli att se sig om efter henne.
