Sida:En saga om en saga 1917.djvu/374

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Att människor kunde vara så hårda och på en så'n dag neka henne det enda hon begärde! Tårarna kom henne i ögona, när hon tänkte på det.

När det stora hästskobordet var dukat och folk fick sätta sig ner omkring det och börja äta, blev det på en gång lustigt och glatt omkring henne. Alla andra åt, drack och skämtade, men hon kände hela tiden samma beklämning. Det var inte tal om att hon kunde äta något. Hon satt och skar i ett par brödskivor, för att det skulle se ut, som om hon åt. »Om mamsell Maja Lisa bara hade kommit hit i dag!» tänkte hon. »Det skulle ha blivit på annat sätt. Hon skulle ha gjort det lätt för mig.»

Hon såg upp på brudgummen bredvid sig med en förvirrad blick och undrade om han hade hört något. Det föreföll henne, att hon hade tänkt högt.

Om en stund kom hon på sig med samma sak. Hon märkte, att hon satt och mumlade: »Oj, oj, oj, att inte mamsell Maja Lisa har fått komma på mitt bröllop!»

»Vad är det du sitter och säger för dig själv?» sa brudgummen.

Hon sa om det nästan mot sin vilja. »Oj, oj, oj, att inte mamsell Maja Lisa har fått komma på mitt bröllop!» |

Brudgummen visste med sig hur mycket han hade fått tigga och be, innan denna rika bonddottern hade beslutat sig för att ta honom. Folk viskade redan om att hon hade blivit tvingad av