Sida:En saga om en saga 1917.djvu/375

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

morföräldrarna, och när bruden satt med en sådan uppsyn vid bröllopsbordet, skulle det talet ta riktig fart. Han började förmana henne. Det gick inte an, att hon tog så illa vid sig. Prästdottern kunde hon ju få råka en annan dag.

Bruden hörde inte på honom. Hon satt och skar på sina brödkanter, och om en stund suckade hon igen. »Oj, oj, oj, att inte mamsell Maja Lisa ska få se mig som brud!»

Än en gång försökte brudgummen tala henne till rätta. »Att du ska göra dig till ett spektakel för en så'n sak!» sa han. »Vad tror du att mamsell Maja Lisa bryr sig om dig? Det vet en väl hur mycke herrskapsfolk frågar efter oss bönder.»

Denna gången vände sig bruden hastigt mot honom.

»Du skulle inte säga så, om du visste någe. Du sutte inte, där du nu sitter, om inte prästdottra hade manat gott för dig och sagt, att hon trodde, att du skulle bli snäll mot mig.»

Nu blev brudgummen tyst i sin ordning. När folk, som satt mitt emot honom, ville tala med honom, fick de lov att ropa högt, innan han hörde dem.

Det kunde inte hjälpas, att detta märktes av dem, som satt med vid bordet. De blev tysta och ängsliga och bara tittade bort mot brudparet.

Men just då allt såg som mest bekymmersamt ut, vände sig brudgummen mot bruden. »Om det bara är detta, som du är ledsen för,» sa han, »så kan det väl bli hjälpt. Nog är jag karl