till att ställa om, att mamsell Maja Lisa får se dig som brud.»
Hon såg stort på honom och förstod, att han menade allvar.
»Jag ska aldrig glömma, att du har så mycke hjärta för mig, att du vill hjälpa mig med detta,» sa hon. Och med detsamma sken hon upp och blev som en annan människa.
― ― ―
Prästdottern satt framför spisen i kökskammarn på Lövdala och grät.
Tårarna rann stritt på henne. Hon kunde rakt inte hålla dem tillbaka. Hon försökte det nog, för det var så lett, att tjänstfolket skulle tro, att hon satt och grät bara därför, att hon måste sitta ensam hemma, när söta far och mor var. borta och roade sig.
Men det var inte detta, som gjorde henne ledsen, nej, det var det inte, utan det, som orsakade hennes ängslan, det var, att hon inte hade fått hålla sitt ord till Britta. Tänk bara, vad de två hade talat om detta stora bröllopet! Det hade ju inte varit möjligt att få Britta glad åt brudgummen, men det hade muntrat upp henne, då prästdottern hade sagt, att hon fröjdade sig åt att få se henne i brudklädseln.
Hon måtte väl gråta. Det var ju så svårt, att hon hade bedragit Britta.
Det var besynnerligt! Hon tyckte, att hon hörde bjällerklang och hästtramp. Och fiolspel, det var nu inte att ta miste på.
