Sida:En saga om en saga 1917.djvu/377

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Det blev tydligare och tydligare. Säkert var det, att hon hörde något. Mer var i all sin dar kunde det komma ifrån? Hon reste sig och gick bort till det östra fönstret, där hon kunde se uppåt allén.

När hon hade tänt brasan för en timme sedan, hade det varit svart natt utanför. Nu var elden utbrunnen, så att det var mörkt i kammarn. Men under tiden hade det ljusnat därute. Det hade blivit klart och stjärnljust. Snön på marken och rimfrosten på trädena hade tagit till att lysa på egen hand. När hon kom fram till fönstret, var det som att se ut i ett upplyst rum.

Hon såg helt tydligt, att det kom ett brudfölje åkande utför allén och fram mellan de gamla husena på bakgården. I främsta släden satt spelmännerna med fiolerna under hakan och filade av alla krafter på strängarna. I den andra satt brud och brudgum, och bruden hade inte velat hänga någon schal över huvudet, utan lät kronan blänka i det vita snöljuset. Därpå kom släde efter släde med följesfolk. Hon kände igen klockar Moreus' vita häst, kyrkvärdens röda släde och —

Det svindlade för hennes ögon. Hon fick lov att sätta sig ner på stoln bredvid fönstret. Hon kunde inte reda ut vad det var. Varför reste bröllopsfolket från Lobyn hit till den tomma prästgården?

Kanske det bara var sådant hon såg, därför att hon hela dagen hade i sina tankar varit borta i bröllopsgården.